P.g.a. SkrivPuff: Kuvert

Det kom ett kuvert. Ett grisrosaglittrigt. Hon visste i princip direkt vem det var ifrån. Innan hon såg handstilen som skrivit hennes namn med svart bläck. Och hon behövde inte ens se efter om kuvertet var skickat med frimärke och posten. För hon visste redan att det var det.Det var minst sex år sedan hon fått ett sådant här kuvert! Hon log.

När hennes syster flyttade hemifrån och började studera så fick hon de grisrosaglittriga kuverten varje månad. Åtminstone. Ibland fick hon dem till och med oftare än så. Hennes syster skrev för att hon skulle träna sin läsning och skrivning. Det var inte uttalat anledningen, men nu visste hon att det antagligen var därför… Det var hennes systers sätt att på ett storasystervis göra något fint och värdefullt för lillasystern. För henne. Hon strök över kuvertet medan hon mindes.

Sex år var deras siffra. Det skiljde sex år på henne och hennes storasyster. Nästan till och med exakt. Hennes storasyster kom till världen i maj månad – och sex år senare – hon som lillasyster likaså. Datummässigt föddes hennes syster sex år tidigare – den 6:e maj – och hon själv såg världen den 8:e.

Hon öppnade försiktigt kuvertet. Brevpappret kände hon också igen. Rosa rosor ramade in brevet som började med hennes namn. När hon kom till slutet såg hon knappt systerns namnteckning bland alla glädjetårar. Vilken syster hon hade! Hennes syster hade skickat detta vackra brev med noga kalkuleringar. Det hade kommit fram exakt samma dag som hon började högskolan. På exakt samma slags dag som hennes syster för sex år sedan skrev sitt första brev till en lillasyster. En lillasyster som kanske aldrig själv skulle gå på någon högskola… Inte om hon inte hade börjat öva på att läsa och skriva på allvar. Hon log vid tanken.

Hon rotade fram sitt eget brevpapper. Det med solgulglittriga kuvert och brevpapper med gula rosor som inramning. Hur skulle hon med ord kunna skriva vad hon kände? Vad hon tänkte? Hon hoppades att några ord skulle hitta rätt… 

P.g.a. SkrivPuff: Försvinna

När det är en sådan där dag och man bara vill försvinna. När man ligger i mitten av sängen i ett mörklagt rum och man ändå envisas med att täcket måste täcka hela kroppen. När man envist ligger och tänker på hur lite man vill synas och hur mycket man bara vill hitta känslan av att ha gömt sig sådär riktigt jävla bra som när man var liten… När tankarna bara snurrar och gör en ännu mer angelägen om att få försvinna upp i tomma intet. När man flera timmar senare sedan inser att det är tankarna som snurrat som man velat ska försvinna… Inte en själv.

P.g.a. SkrivPuff: Vatten

Igår gick hon på stan. Planlöst bara. Hon hade till och med omedvetet fått ett leende på läpparna när orden skar igenom all känsla av vardaglig lycka:

“Jävla fitta! Du är fan inte vatten värd!”

En ung kille i hennes egen ålder spottade fram orden. De träffade både ansiktet och hjärtat. Hennes leende dog innan hjärnan hann tolka klart orden. Ordens innebörd rispade, gjorde det svårt att andas, svårt att gå.

Hon stod länge helt paralyserad. Killen i fråga hade redan fortsatt gatan fram. Lämnad med orden och ordens kraft stod hon kvar. Länge funderade hon, lät tankarna snurra, tvättas och torktumlas.

Värd vatten kanske hon inte var? Men värd mer än vatten var hon i alla fall! Hon var värd något dyrare, något högre skattat. Hon var värd mer än vad den där killen kunde förstå. 

Sakta började hon promenera igen. Men leendet ville inte riktigt hitta tillbaka.

P.g.a. SkrivPuff: Stämma

Da-gens frå-ga:

Kan man stämma sig själv för bedrägeri?

P.g.a. SkrivPuff: För allra sista gången

Hon sprang så att klackarna smattrade och hennes inre röst tystades av ekona mellan husväggarna.

Hon hade gjort allt hon svurit på att aldrig göra igen. Hon hade svikit sig själv. Hur mycket den där inre rösten än försökte tala henne tillrätta så hade hon ännu en gång dämpat rösten med alkoholhaltigt, musik på hög volym och otaliga komplimanger. Än en gång hade hon låtit komplimangerna stiga henne åt huvudet, värma hjärtat och bortkoppla hjärnan… Och än en gång hade alkoholen kommit över henne, illamåendet och ångesten likaså…

Hon mådde inte bra av den här vanan längre. Hon hade därför börjat tänka på de spontana utekvällarna som ovanor. Eller åtminstone de flyktiga kontakterna under dessa utekvällar som ovanor.

Klackarna lugnade sig när hon nådde sin lägenhetsport. På vägen uppför trappan med sikte på sin dörr hörde hon den inre rösten tydligt igen: “För allra sista gången, vad var det jag sa?”

---

Inspirerad av meningen:
“För allra sista gången.” (Siri Pettersen, 2015, Odinsbarn, sid. 10).

P.g.a. SkrivPuff: Enklare

Det är klart att det hade varit enklare,
om jag inte hade varit så svår!
Men, vet ni vad?
Jag vill inte vara för lätt.
Varken i vikten, i funktionen,
eller i tillgängligheten!

P.g.a. SkrivPuff: Svar

Som så många gånger förr gick vi på promenad tillsammans. Vi hamnade vid berget med utsikten över hamnen. Berget kändes nästan som vårat nu. Vi hade varit här fler gånger än vad vi tillsammans hade fingrar och tår… Bara umgåtts, bara pratat, bara skrattat. Bara det.

Som så många gånger förr satt vi där på berget. Vi satt bredvid varandra och umgicks, pratade, skrattade och såg under tiden solen sakta gå ner. Bara det. Inget annat. Bara, bara det…

Som så många gånger förr kände vi att det var dags att gå hemåt igen när mörkret började krypa på. Vi reste oss, log mot varandra, skrattade. 

“Jag älskar dig!” 

Orden bara kom. Vi såg båda lite förvirrade ut – överraskade. Du för att du hade tänkt högt och inte alls menat att erkänna orden för mig – du var rädd för att skrämma iväg mig… Jag för att jag för en bråkdels sekund trodde att jag sagt orden högt – jag var rädd att skrämma iväg dig…

Du fick en kyss som svar.

P.g.a. SkrivPuff: Framför

När alla tjatar om hur hon har hela livet framför sig. Ja, då tänker hon att det kanske hon har. Men hon vet också att livet kan vara kort. För kort. Alldeles för kort. 

När alla tjatar om hur hon har hela livet framför sig, så har hon stor lust att skrika att hon inte bara kan tänka så. Inte minst för att hon har haft en ond aning i kroppen så länge nu. Hon har en känsla. Det känns som om hon kanske är den som inte kommer ha hela livet framför sig… Hon har ofta en känsla som nattsvart och med säkerhet talar om för henne att livet kanske tar slut. Inom det närmsta? Imorgon? Idag? 

När alla tjatar om hur hon har hela livet framför sig och den där mörka känslan fyller kroppen. Då har hon lust att låsa in sig i lägenheten… I sovrummet. Hon har lust att skydda sig mot framtiden och ödet med duntäcken, kuddar och trygga dofter.

När alla tjatar om hur hon har hela livet framför sig, så tänker hon tillbaka på livet innan nu. Hon tänker på hur hon gjort så lite av varje dag och hur hon hela tiden tänkt det alla alltid säger – att hon har hela livet framför sig. Tanken har pausat henne, hållt henne tillbaka och gjort henne vardagslunkande lat… 

När alla tjatar om hur hon har hela livet framför sig. Ja, då landar hon i en tvetydig känsla av att frysa fast i nuet. Hon bara finns. Bara är. Hon är rädd att fastna i invanda mönster från innan nu… Hon är rädd för den oundvikligt utmätta tiden som väntar i hennes framtid…

När alla tjatar om hur hon har hela livet framför sig, så fylls hon av bävan, hopp, skräck, men också skräckblandad förtjusning… Hon bryr sig om sitt liv, det som fyllt det, fyller det och det som kommer fylla det framöver – tills döden skiljer henne och livet åt.