P.g.a. SkrivPuff: Dåna

Det var en sådan dag. En sådan dag då tystheten dånade. Den dånade så pass att hon inte kunde tänka på något annat. Det kändes som om tystnaden överröstade allt annat. Hon kunde bara fokusera på dånet. 

Det var en sådan dag. En dag då det dånade av ensamhet, saknad och allt som inte gick att återkalla. Det dånde av nutid, dåtid och framtid: av allt som var, allt som inte var och allt som aldrig mer skulle bli…

Det var en sådan dag. En sådan dag då tystheten var det enda verkligt närvarande. Dånet av tystnaden lämnade henne inte oberörd utan snarast upprörd. Hur kunde avsaknaden av något – eller någon – kännas så pass?

P.g.a. SkrivPuff: Måste

När man är överöst av akademiska måsten och ens hem är renare än någonsin. Man har både hunnit prioritera disk, städ och tvätt framför studierna. Man har till och med funnit tiden att rengöra skrymslen och vrår med tandborste. Man har organiserat om i bokhyllor, sorterat upp sina filmer efter genre, man har uppnått perfektion i var garderob, i var skåp och på skrivbordet. I frysen ligger matlådor med prydligt uppmärkta etiketter, varje pantflaska är pantad och allt som ska till återvinning är återvunnet. Kylen är klanderfri, balkongen erhåller inte ett enda löv eller ens pollen och dammråttor är ett utdött husdjur.

Ja, när man är överöst av akademiska måsten och ens hem är renare än någonsin. Då, men inte dessförinnan, tar man tag i de måsten man tvångsmässigt försökt undvika på alla sätt man kunnat.

P.g.a. SkrivPuff: Klockan var elva på kvällen

Klockan var elva på kvällen. Marion kände sig ganska desorienterad och kunde bara snabbt konstatera att det svaga mörkret utomhus och klockan talade samma språk. Klockan var verkligen elva!

Hon hade satt sig vid köksbordet och ätit frukost strax efter klockan sex i morse. Hon hade sedan omhuldat sig morgonrocken och dragit fram allt material som skulle komma att bli de avgörande delarna i hennes C-uppsats… Sedan minns hon att hon gjort upp en plan om vad hon hade att göra, vad som var viktigast att prioritera och sedan hade hon grävt ner sig i C-uppsatsande…

Och nu var klockan alltså elva? Magen kurrade till som för att övertyga Marion ytterligare om vad klockan faktiskt var. I samma stund som magen harklade sig kände Marion både hungern och tröttheten kicka in. Hon visste att räddningen åtminstone fanns någon meter bort. I frysen hade hon nämligen bunkrat upp med en hel del lunchlådor för att hon kände sig själv. Hon visste så väl hur hon kunde gå upp i atomer och glömma både tid och rum.

“Jag skulle skaffat den där katten Sara tjatade om.”, tänkte Marion medan hon förberedde matlådan för mikrovågsugnen. Sara hade trots allt låtit väldigt övertygande om att katten inte bara skulle erbjudit sällskap, utan att hon på köpet skulle fått en alldeles egen mat- och sovklocka…

P.g.a. SkrivPuff: Ikapp

När det känns som om man springer ikapp. Med livet självt, med tiden. Då känns det som att det för alltid och för evigt kommer finnas något att ta ikapp. Som om man hela tiden ligger ett steg efter, en tanke efter. Som om man aldrig kommer komma ikapp på riktigt.