P.g.a. SkrivPuff: Timme

Tröttheten hade nästan gått med på att göra slut. Men bara nästan. Den har svårt att förlika sig med tanken om uppbrottet; den kommer tillbaka och till henne somliga nätter, har svårt att skiljas från henne, trots att hon bönar och ber, försöker förklara och resonera.

Nu ligger hon i sängen och försöker övertala tröttheten att lämna henne för gott. Allt hon vill är att få sova. Att få vaggas in i sömnens trygghet och famn. Hon hatar att tröttheten fortfarande kan koden till låset till hennes liv!

Timme efter timme försöker hon påtala att de gjort slut. Hon känner frustrationen; det bittra, det beska, det unkna i varje andetag som tröttheten lämnar när de delar säng. Tröttheten har än en gång begått ett övergrepp, tagit sig in och nära inpå utan tillåtelse.

Timmarna känns så olidligt långa. Sekundrarna känns som minuter, minutrarna känns som timmar och timmarna känns som dygn…

Hon får verkligen inte ut något av det här förhållandet längre, utom möjligtvis en viss styrka i att överleva.


Detta är en fristående fortsättning på P.g.a. SkrivPuff: Trött.

Advertisements

P.g.a. SkrivPuff: Skapa

Nog för att hon alltid sett sig själv som kreativ, men nu fick det snart vara slut på skapandet. Efter två månader hade hon lagt oerhörd energi på att skapa ett eget hem, en egen plats i hemmet, att skapa en studieplan, en skrivbordshörna, studiero, att skapa nya kontakter med vänner, studiekamrater, lärare…

Och nu sitter hon där med ytterligare en uppgift, en hemtenta, där läraren uppmanar till kreativitet och skapande. Hon suckar och tänker: The show must go on…

P.g.a. SkrivPuff: Då var det dags

Då var det dags…

…att ännu en gång balansera vardagen. Allt som stod på dagens att-göra-lista var trots allt bara att hinna diska upp det oroväckande höga diskberget hemma, att hinna åtminstone dammsuga lägenheten, men gärna mer än så, att vattna blommorna i densamma och att åstadkomma en måltid som gärna också ledde till matlådor. Sedan var det den där växande tvätthögen med smutstvätt som skulle få sig en omgång. Och det var bara det mest uppenbara, det mest akuta… Varken mer eller mindre på att-göra-listan än många andra så kallat “lediga” dagar, med andra ord.

P.g.a. SkrivPuff: Sålla

Det var när det var dags att flytta hemifrån han uppmanades att sålla bland det som under åren sparats. 

Uppe på vinden fann han flera stora lådor med hans namn. Han hittade några få och utvalda guldkorn som han instinktivt visste att han inte skulle kunna kasta. Saker såsom gosedjuret Pyret, hans brevvänshög från Karl och samlingen av otaliga böcker som fortfarande väckte minnen… Och för att inte tala om hans Nintendo! Andra saker däremot kunde han leva utan… Han kände inget behov av att spara på alla skolböcker, inte heller mängderna av plastleksaker med skavanker och skönhetsfel, högarna av alldeles för små kläder, eller alla teckningar som mamma envetet sparat…

Nu i efterhand kändes som om han behövde sålla i lådorna på vinden. Det var som att det blev både ett avslut och en startpunkt i ett och samma andetag.

P.g.a. SkrivPuff: Glad påsk

Det var trapporna kvar. Sedan var han äntligen hemma. Han längtade efter lugnet och tryggheten i sin egen lägenhet, oavsett hur mycket han tyckte om att träffa familjen kring högtiderna.

Vid dörren fumlade han med nycklarna medan han kollade av mobilen. Inga nya meddelanden. En uns av besvikelse kunde han inte låta bli att känna. I samma stund som han lät mobilen landa i jackfickan gick nyckeln in i låset. Han vred om, öppnade, välkomnade tyst sig själv till lägenheten.

När han tände i hallen såg han det. Ett kort på dörrmattan nedanför brevinkastet. Inte vilket kort som helst. Ett påskkort! Det var det första han fått i sitt liv. Han böjde sig ner och tog upp det. Innan han vände på det för att läsa från vem det var, så visste han. Han log för sig själv. Tänk att han kommit ihåg? Den där oskyldiga meningen första gången de träffades för drygt ett år sedan…

P.g.a. SkrivPuff: Det var inte orden

Det var inte orden. Nej, det var sättet han sa det på. Fokuserade jag på munnen blev det tydligt. Han sa något med ord, men munnen i sig sa något helt annat. Även tonläget förmedlade något helt annat.

Det var inte orden. Nej, för det var hela hans ansiktsuttryck. Det syntes att inte läpparna, att inte näsan, ja, att inte ens ögonen skrev under på orden. Och ögonen, de sa nästan mer än något annat. Jag tyckte det var det mest smärtsamma att se.

Det var inte orden. Men jag visste att allt han sa; det var inte sant, det var bara ord, det var bara lögner, kanske vita, men fortfarande lögner. Alla ord, de var bara plåster. Han bryr sig, tänkte jag, som försöker plåstra om. Han vill inte att jag går sönder helt, hann jag också tänka.

Det var inte orden. Jag är helt säker på det nu. Men mycket annat sa; det han inte sa, det han egentligen menade, kände, tyckte, tänkte, men inte ville säga. För min skull, tänkte jag. Och det var en liten tröst när jag var medveten om det oundvikliga.

P.g.a. SkrivPuff: Trött

Hon ligger där i sängen. Hon vrider på sig, vänder på sig, bänder kropp och tankar inför den våldsamma tröttheten. Den oerhörda tröttheten som hon känner retar henne, hånar henne, får henne att till slut snyfta till av utmattning.

Hon är så trött på tröttheten. Och hon är så jävla trött på att hon är trött på den alltför välbekanta och baksluga tröttheten. Den hånfulla tröttheten slår till på allvar nattetid, överfaller henne och övermannar henne – men – den petar på henne dagtid, gör sig ihågkommen och påmind i de flesta situationer. Den visar gång på gång att den inte tänker lämna henne ifred. Kanske aldrig?

Vad är det nu de firar, hon och tröttheten? Snart en månad? Hon vill ur den osunda relationen, men hon vet inte hur. Hur ska hon kunna lämna tröttheten som inte vill lämna henne, som är så brutal, som är så hänsynslös och som gäckar henne varje vaken timma. Och varje vaken timma är många just nu… Alltför många.

Hade tröttheten varit en person, så hade hon kunnat ta till andra vidtagande åtgärder… Men nu är tröttheten något som förföljer henne och som smält ihop med det som en gång bara varit hon. Hur ska hon kunna fly då? När tröttheten blivit en del av henne, en högst ovälkommen sådan, men fortfarande en del av henne!

Mitt under snyftningarna känner hon hur hon börjar ge upp. Hon har kämpat emot länge nu, hon orkar inte, hon är alltför trött på tröttheten… Det känns som att kudden tar emot henne när hon släpper, faller, när hon landar mjukt, när hon slappnar av…