Mikaela hade inte förstått vad kroppen sa till henne. Länge hade hon känt att något var på gång i kroppen, att den liksom försökte säga henne något men hon hade gång på gång undrat vad.
Det hade börjat några månader tillbaka. Hon hade flyttat till en ny lägenhet, en ny stad och hon hade påbörjat ett nytt kapitel i livhistorian. Hon hade känt att livet så sakteliga började bli vardagligt och lite bekant. Och så hade kroppen börjat kännas annorlunda, den hade börjat försöka sända några slags signaler hon inte kunde tyda.
Kroppens röst kunde inte Mikaela förstå och därför avfärdade hon rösten som en naturlig reaktion på allt det nya. Hon tolkade rösten som en oskyldig inre stress över allt att komma in i, över allt att lära känna och komma nära.
Månaderna gick och kroppen fortsatte pocka på hennes uppmärksamhet så smått. Hon visste länge inte ens vad den försökte antyda och hon antog snart att den kanske bara gått över på ny kanal med nytt innehåll med allt det nya. Kanske var det här den nya Mikaela och kanske var kroppens nya kanal och nya innehåll bara en fas i livet som hon råkat komma in i i samma veva som flytt och nytt?
Sedan slog det henne en mörk och höstlik kväll i september: bubblorna i kroppen gick inte att ta miste på, inte heller ruset upp till huvudet som kom i samband med att hon fick ett sms från Amanda. Hon kände sig nästintill berusad på känslorna som kom över henne. Det kunde väl ändå inte..? Hur länge hade hon känt..? När hade hon någonsin tidigare..? Och jo, så välbekant och ändå främmande insikten var: hon var förälskad och mer förälskad än någonsin förr!
När det kliar i fingrarna... 