Hon sprang så att klackarna smattrade och hennes inre röst tystades av ekona mellan husväggarna.
Hon hade gjort allt hon svurit på att aldrig göra igen. Hon hade svikit sig själv. Hur mycket den där inre rösten än försökte tala henne tillrätta så hade hon ännu en gång dämpat rösten med alkoholhaltigt, musik på hög volym och otaliga komplimanger. Än en gång hade hon låtit komplimangerna stiga henne åt huvudet, värma hjärtat och bortkoppla hjärnan… Och än en gång hade alkoholen kommit över henne, illamåendet och ångesten likaså…
Hon mådde inte bra av den här vanan längre. Hon hade därför börjat tänka på de spontana utekvällarna som ovanor. Eller åtminstone de flyktiga kontakterna under dessa utekvällar som ovanor.
Klackarna lugnade sig när hon nådde sin lägenhetsport. På vägen uppför trappan med sikte på sin dörr hörde hon den inre rösten tydligt igen: “För allra sista gången, vad var det jag sa?”
Inspirerad av meningen:
“För allra sista gången.” (Siri Pettersen, 2015, Odinsbarn, sid. 10).
När det kliar i fingrarna... 