P.g.a. SkrivPuff: För allra sista gången

Hon sprang så att klackarna smattrade och hennes inre röst tystades av ekona mellan husväggarna.

Hon hade gjort allt hon svurit på att aldrig göra igen. Hon hade svikit sig själv. Hur mycket den där inre rösten än försökte tala henne tillrätta så hade hon ännu en gång dämpat rösten med alkoholhaltigt, musik på hög volym och otaliga komplimanger. Än en gång hade hon låtit komplimangerna stiga henne åt huvudet, värma hjärtat och bortkoppla hjärnan… Och än en gång hade alkoholen kommit över henne, illamåendet och ångesten likaså…

Hon mådde inte bra av den här vanan längre. Hon hade därför börjat tänka på de spontana utekvällarna som ovanor. Eller åtminstone de flyktiga kontakterna under dessa utekvällar som ovanor.

Klackarna lugnade sig när hon nådde sin lägenhetsport. På vägen uppför trappan med sikte på sin dörr hörde hon den inre rösten tydligt igen: “För allra sista gången, vad var det jag sa?”


Inspirerad av meningen:
“För allra sista gången.” (Siri Pettersen, 2015, Odinsbarn, sid. 10).

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s