P.g.a. SkrivPuff: Förstått

Mikaela hade inte förstått vad kroppen sa till henne. Länge hade hon känt att något var på gång i kroppen, att den liksom försökte säga henne något men hon hade gång på gång undrat vad.

Det hade börjat några månader tillbaka. Hon hade flyttat till en ny lägenhet, en ny stad och hon hade påbörjat ett nytt kapitel i livhistorian. Hon hade känt att livet så sakteliga började bli vardagligt och lite bekant. Och så hade kroppen börjat kännas annorlunda, den hade börjat försöka sända några slags signaler hon inte kunde tyda.

Kroppens röst kunde inte Mikaela förstå och därför avfärdade hon rösten som en naturlig reaktion på allt det nya. Hon tolkade rösten som en oskyldig inre stress över allt att komma in i, över allt att lära känna och komma nära.

Månaderna gick och kroppen fortsatte pocka på hennes uppmärksamhet så smått. Hon visste länge inte ens vad den försökte antyda och hon antog snart att den kanske bara gått över på ny kanal med nytt innehåll med allt det nya. Kanske var det här den nya Mikaela och kanske var kroppens nya kanal och nya innehåll bara en fas i livet som hon råkat komma in i i samma veva som flytt och nytt?

Sedan slog det henne en mörk och höstlik kväll i september: bubblorna i kroppen gick inte att ta miste på, inte heller ruset upp till huvudet som kom i samband med att hon fick ett sms från Amanda. Hon kände sig nästintill berusad på känslorna som kom över henne. Det kunde väl ändå inte..? Hur länge hade hon känt..? När hade hon någonsin tidigare..? Och jo, så välbekant och ändå främmande insikten var: hon var förälskad och mer förälskad än någonsin förr!

P.g.a. SkrivPuff: E

“Att eskalera eller endast eka? Ja, det är frågan…”, tänkte Ellinor den dagen hon kände att hon ville mer, men antagligen skulle fortsätta i exakt samma hjulspår som förr för enkelhetens skull. 

P.g.a. SkrivPuff: Starta

Ellinor blundade. Efter några minuter suckade hon och öppnade sedan ögonen. Hon blickade på väckarklockan. Röda siffror skrek ut 7:32. Hon blundade igen. Hon orkade inte ta in vad klockan sanningsenligt sade. När hon nästa gång öppnade ögonen kikade hon misstroget på väggkalendern i klockans ställe. Kryssen talade om för henne att det redan var den 16:e. Dessutom att det var augusti. Hon blundade igen, mest i protest. Ellinor kunde på allvar inte förstå att det nyss varit 16:e juni – och – att det redan var 16:e augusti.

Ellinor var oerhört excellent på att starta loven. Men hon var jättekass på att starta skolan. Hon visste att hon borde ha hittat de där startkablarna nu. Särskilt eftersom hon idag officiellt var en av alla treor på gymnasiet. Men de där startkablarna hade hon minsann inte ens letat efter de senaste åren, eller den här sommaren heller för den delen. Och då spelade det ingen roll hur strukturerad hon försökte vara i livet i övrigt, när hon bara inte kunde förmå sig att gå upp i tid…

När Ellinor öppnade ögonen igen stod klockan på 8:04. Svärande drog hon täcket åt sidan och tänkte tyst för sig själv att det här var precis den tidsuppfattningen som gjorde att 16:e juni till 16:e augusti kändes som något dygn eller två. Irriterad på sig själv skrev hon en post-it samtidigt som hon försökte klä sig. Lappen fick henne i alla fall att le. Hon lämnade post-iten synlig bland två andra påminnelser:

“HITTA STARTKABLARNA! Helst igår!”

P.g.a. SkrivPuff: Blommor

Det var först tre år senare hon avslöjade det. Att hon hade sparat något. Hon hade sparat något i lika lång tid som vi känt varandra.

“Har du sparat en bok?”, undrade jag när hon med darrande händer och nervöst leende räckte fram en Harry Potter-bok. Hon rodnade lite och blundade. Nej skakade sedan hennes huvud.

“Ska jag öppna boken?”, undrade jag efter en stunds tystnad. Hon sträckte fram en av sina händer för att ge en av mina ett ja. Fortfarande blundade hon. Och hon log nervöst.

Jag öppnade boken. Först var jag ganska frågande. Jag höll fortfarande hennes ena hand i en av mina händer. Den hand jag hade fri bläddrade försiktigt i boken. Och då – då – såg jag den första. Instucken och pressad mellan sidan 32 och 33. Andra återfanns mellan sidan 56 och 57. Tredje, fjärde, femte, sjätte följde med ojämna mellanrum. Och till sist den sjunde.

“Är det … Är det här det jag tror det är?”, fick jag till slut fram. Jag hade fått bläddra igenom boken en gång till. Jag ville vara säker på att jag räknat rätt. 

“Kanske.”, svarade hon med ett finurligt leende. Nu vågade hon öppna ögonen. Hennes blåa ögon mötte mina bruna. Leendet förändrades från finurligt till kärleksfullt. “Det är exakt de här blommorna jag plockade då. De blommorna jag hade under huvudkudden…”

“Wow.”, var det enda jag fick fram. Jag riktigt kände hur löjligt, och säkert samtidigt kärleksfullt, mitt eget leende var. 

Jag lutade mig fram. Panna mot panna satt vi. Sedan panna och nos mot panna och nos. Efter att ha blickat in i varandras ögon och efter att ha känt av leendenas dragningskraft i några sekunder… Då – då – kysste jag henne! 

“Jag tackar sju sorters blommor för dig.”, viskade hon när vi igen satt panna mot panna. 

“Tsss…”, fick jag fram och slängde som vanligt ur mig något för att bryta den allvarliga stämningen som skapats: “Samma blommor kan vi ha i bröllopsbuketten.”

“Likadana.”, rättade hon låtsasförolämpat mig och räckte ut sin tunga. 

P.g.a. SkrivPuff: Syssla

Hon hade ingen aning om vad hon sysslade med, men uppenbarligen fungerade det hon inte hade en aning om att hon gjorde. Hon kände sig trots allt oerhört till freds med livet och det var faktiskt ingen som hade stoppat henne hittills. Vad hon än sysslade med, högst omedvetet, kunde hon kanske fortsätta att syssla med?