Det var först tre år senare hon avslöjade det. Att hon hade sparat något. Hon hade sparat något i lika lång tid som vi känt varandra.
“Har du sparat en bok?”, undrade jag när hon med darrande händer och nervöst leende räckte fram en Harry Potter-bok. Hon rodnade lite och blundade. Nej skakade sedan hennes huvud.
“Ska jag öppna boken?”, undrade jag efter en stunds tystnad. Hon sträckte fram en av sina händer för att ge en av mina ett ja. Fortfarande blundade hon. Och hon log nervöst.
Jag öppnade boken. Först var jag ganska frågande. Jag höll fortfarande hennes ena hand i en av mina händer. Den hand jag hade fri bläddrade försiktigt i boken. Och då – då – såg jag den första. Instucken och pressad mellan sidan 32 och 33. Andra återfanns mellan sidan 56 och 57. Tredje, fjärde, femte, sjätte följde med ojämna mellanrum. Och till sist den sjunde.
“Är det … Är det här det jag tror det är?”, fick jag till slut fram. Jag hade fått bläddra igenom boken en gång till. Jag ville vara säker på att jag räknat rätt.
“Kanske.”, svarade hon med ett finurligt leende. Nu vågade hon öppna ögonen. Hennes blåa ögon mötte mina bruna. Leendet förändrades från finurligt till kärleksfullt. “Det är exakt de här blommorna jag plockade då. De blommorna jag hade under huvudkudden…”
“Wow.”, var det enda jag fick fram. Jag riktigt kände hur löjligt, och säkert samtidigt kärleksfullt, mitt eget leende var.
Jag lutade mig fram. Panna mot panna satt vi. Sedan panna och nos mot panna och nos. Efter att ha blickat in i varandras ögon och efter att ha känt av leendenas dragningskraft i några sekunder… Då – då – kysste jag henne!
“Jag tackar sju sorters blommor för dig.”, viskade hon när vi igen satt panna mot panna.
“Tsss…”, fick jag fram och slängde som vanligt ur mig något för att bryta den allvarliga stämningen som skapats: “Samma blommor kan vi ha i bröllopsbuketten.”
“Likadana.”, rättade hon låtsasförolämpat mig och räckte ut sin tunga.
När det kliar i fingrarna... 