P.g.a. SkrivPuff: Syssla

Hon hade ingen aning om vad hon sysslade med, men uppenbarligen fungerade det hon inte hade en aning om att hon gjorde. Hon kände sig trots allt oerhört till freds med livet och det var faktiskt ingen som hade stoppat henne hittills. Vad hon än sysslade med, högst omedvetet, kunde hon kanske fortsätta att syssla med?

Advertisements

P.g.a. SkrivPuff: Gamla

Vad som ansågs gammalt hade han på senare år förstått handlade både om tid och perspektiv.

En gång i tiden hade han trott att det var vid sexton års ålder man på ett sätt blev gammal – gifte sig, skaffade barn och hus. När han själv kom upp i sextonårsåldern kände han sig visserligen ganska vuxen, men inte var han nära det han trott som yngre.

Och i sextonårsåldern tyckte han att man var gammal i tjugoårsåldern och då hade han en bild av att det var då allt det vuxna skulle hända – giftermål, barn och hus. Men fyra år gick snabbt och när han snart kom upp i den åldern insåg han plötsligt att tjugo år inte var så gammalt som han förut tänkt. Visst hade några stadgat sig, hittat sin så kallade andra hälft och någon han kände hade eventuellt påbörjat något av kapitlen han tänkt att tjugoåringar var mogna att göra fyra år bakåt i tiden – men – de allra flesta var fortfarande inte där. Däribland han själv.

Så i tjugoårsåldern började han tänka lite mer realistiskt och kunde åtminstone tänka tanken att det var i trettioårsåldern de flesta nog blivit gamla nog att dela sin framtid med maka eller make, att det var då de flesta nog hade barn och ägde hus. Och se på fan att tio år gick lika fort. Nog hade många gift sig, vissa hade även hunnit skilja sig. Nog hade många barn och vissa inte bara ett. Och nog hade många hus. Men det var fortfarande många som inte hittat någon att stadga sig med, som inte ville, kunde eller hade fått möjligheten att skaffa barn. Det var fortfarande även många som bodde i lägenheter, vissa med drömmen att flytta till hus en dag, andra hade inte den drömmen och några hade gett upp drömmen om hus för länge sedan.

I trettioårsåldern började han tänka på fyrtiofem som gammalt. Han började se fyrtiofemårsåldern som en milstolpe då allt som inte hunnit hända aldrig skulle hända. De kommande åren blev därför ganska åldersnojiga och ju närmare han kom den tänkta milstolpen, desto mer stressad kände han sig. Detta till trots hittade han sin andra hälft strax innan han nådde fyrtiofemårsstrecket. Han fick även två bonusar – Evas döttrar Linnéa och Amanda.

Vid fyrtiofem hade han och Eva även en liten Emilia. Inte hade han kunnat ana hur mycket man kunde älska andra – sin sambo, hennes tidigare mirakel och deras gemensamma. Lite betydde helt plötsligt fyrtiofem, giftermål eller hus. Allt skulle komma då det var meningen för just honom hade han börjat tänka. Och familjen var hans hela fokus. Gammal blev han nog inte förrän efter sextiofem.

Och nu satt han där sextiofem år och lite till… Och han kände sig inte så gammal som han tidigare trott. Nej, gammal blev han nog inte förrän vid nittio, eventuellt…