P.g.a. SkrivPuff: Väntar

Medan jag flyttpackar så väntar jag på att lusten ska komma tillbaka. Och av alla lustar i världen så är det lusten att skriva, och inte minst lusten att läsa, som jag längtar efter att få återse.

Och i flyttkaoset, och i väntan, så tänker jag mycket. Jag tänker bland annat på att det sägs att man kan “tappa lusten”. Kan jag ha tappat både min lust att skriva och att läsa? Och om jag tappat dessa lustar – är det då mitt ansvar att försöka hitta lustarna igen? Och än värre – om jag tappat lusten att skriva och att läsa – vad händer om jag har tappat bort, förlagt, för att aldrig mer finna?

Jag är i alla fall hyfsat säker på att jag inte har råkat kasta lustarna mitt i flyttförberedelserna. Men kanske har jag stressad packat ner dem i någon, eller flera, av flyttlådorna?

P.g.a. SkrivPuff: Nämna

Jag måste bara nämna, säg det inte till någon, men jag har skrivkramp, ingen skrivlust, och jag hoppas friskna till snart.

P.g.a. SkrivPuff: Måste

När man är överöst av akademiska måsten och ens hem är renare än någonsin. Man har både hunnit prioritera disk, städ och tvätt framför studierna. Man har till och med funnit tiden att rengöra skrymslen och vrår med tandborste. Man har organiserat om i bokhyllor, sorterat upp sina filmer efter genre, man har uppnått perfektion i var garderob, i var skåp och på skrivbordet. I frysen ligger matlådor med prydligt uppmärkta etiketter, varje pantflaska är pantad och allt som ska till återvinning är återvunnet. Kylen är klanderfri, balkongen erhåller inte ett enda löv eller ens pollen och dammråttor är ett utdött husdjur.

Ja, när man är överöst av akademiska måsten och ens hem är renare än någonsin. Då, men inte dessförinnan, tar man tag i de måsten man tvångsmässigt försökt undvika på alla sätt man kunnat.

P.g.a. SkrivPuff: Ikapp

När det känns som om man springer ikapp. Med livet självt, med tiden. Då känns det som att det för alltid och för evigt kommer finnas något att ta ikapp. Som om man hela tiden ligger ett steg efter, en tanke efter. Som om man aldrig kommer komma ikapp på riktigt.

P.g.a. SkrivPuff: Försvinna

När det är en sådan där dag och man bara vill försvinna. När man ligger i mitten av sängen i ett mörklagt rum och man ändå envisas med att täcket måste täcka hela kroppen. När man envist ligger och tänker på hur lite man vill synas och hur mycket man bara vill hitta känslan av att ha gömt sig sådär riktigt jävla bra som när man var liten… När tankarna bara snurrar och gör en ännu mer angelägen om att få försvinna upp i tomma intet. När man flera timmar senare sedan inser att det är tankarna som snurrat som man velat ska försvinna… Inte en själv.

P.g.a. SkrivPuff: Enklare

Det är klart att det hade varit enklare,
om jag inte hade varit så svår!
Men, vet ni vad?
Jag vill inte vara för lätt.
Varken i vikten, i funktionen,
eller i tillgängligheten!

P.g.a. SkrivPuff: Framför

När alla tjatar om hur hon har hela livet framför sig. Ja, då tänker hon att det kanske hon har. Men hon vet också att livet kan vara kort. För kort. Alldeles för kort. 

När alla tjatar om hur hon har hela livet framför sig, så har hon stor lust att skrika att hon inte bara kan tänka så. Inte minst för att hon har haft en ond aning i kroppen så länge nu. Hon har en känsla. Det känns som om hon kanske är den som inte kommer ha hela livet framför sig… Hon har ofta en känsla som nattsvart och med säkerhet talar om för henne att livet kanske tar slut. Inom det närmsta? Imorgon? Idag? 

När alla tjatar om hur hon har hela livet framför sig och den där mörka känslan fyller kroppen. Då har hon lust att låsa in sig i lägenheten… I sovrummet. Hon har lust att skydda sig mot framtiden och ödet med duntäcken, kuddar och trygga dofter.

När alla tjatar om hur hon har hela livet framför sig, så tänker hon tillbaka på livet innan nu. Hon tänker på hur hon gjort så lite av varje dag och hur hon hela tiden tänkt det alla alltid säger – att hon har hela livet framför sig. Tanken har pausat henne, hållt henne tillbaka och gjort henne vardagslunkande lat… 

När alla tjatar om hur hon har hela livet framför sig. Ja, då landar hon i en tvetydig känsla av att frysa fast i nuet. Hon bara finns. Bara är. Hon är rädd att fastna i invanda mönster från innan nu… Hon är rädd för den oundvikligt utmätta tiden som väntar i hennes framtid…

När alla tjatar om hur hon har hela livet framför sig, så fylls hon av bävan, hopp, skräck, men också skräckblandad förtjusning… Hon bryr sig om sitt liv, det som fyllt det, fyller det och det som kommer fylla det framöver – tills döden skiljer henne och livet åt.

P.g.a. SkrivPuff: Timme

Tröttheten hade nästan gått med på att göra slut. Men bara nästan. Den har svårt att förlika sig med tanken om uppbrottet; den kommer tillbaka och till henne somliga nätter, har svårt att skiljas från henne, trots att hon bönar och ber, försöker förklara och resonera.

Nu ligger hon i sängen och försöker övertala tröttheten att lämna henne för gott. Allt hon vill är att få sova. Att få vaggas in i sömnens trygghet och famn. Hon hatar att tröttheten fortfarande kan koden till låset till hennes liv!

Timme efter timme försöker hon påtala att de gjort slut. Hon känner frustrationen; det bittra, det beska, det unkna i varje andetag som tröttheten lämnar när de delar säng. Tröttheten har än en gång begått ett övergrepp, tagit sig in och nära inpå utan tillåtelse.

Timmarna känns så olidligt långa. Sekundrarna känns som minuter, minutrarna känns som timmar och timmarna känns som dygn…

Hon får verkligen inte ut något av det här förhållandet längre, utom möjligtvis en viss styrka i att överleva.

---

Detta är en fristående fortsättning på P.g.a. SkrivPuff: Trött.

P.g.a. SkrivPuff: Skapa

Nog för att hon alltid sett sig själv som kreativ, men nu fick det snart vara slut på skapandet. Efter två månader hade hon lagt oerhörd energi på att skapa ett eget hem, en egen plats i hemmet, att skapa en studieplan, en skrivbordshörna, studiero, att skapa nya kontakter med vänner, studiekamrater, lärare…

Och nu sitter hon där med ytterligare en uppgift, en hemtenta, där läraren uppmanar till kreativitet och skapande. Hon suckar och tänker: The show must go on…

P.g.a. SkrivPuff: Trött

Hon ligger där i sängen. Hon vrider på sig, vänder på sig, bänder kropp och tankar inför den våldsamma tröttheten. Den oerhörda tröttheten som hon känner retar henne, hånar henne, får henne att till slut snyfta till av utmattning.

Hon är så trött på tröttheten. Och hon är så jävla trött på att hon är trött på den alltför välbekanta och baksluga tröttheten. Den hånfulla tröttheten slår till på allvar nattetid, överfaller henne och övermannar henne – men – den petar på henne dagtid, gör sig ihågkommen och påmind i de flesta situationer. Den visar gång på gång att den inte tänker lämna henne ifred. Kanske aldrig?

Vad är det nu de firar, hon och tröttheten? Snart en månad? Hon vill ur den osunda relationen, men hon vet inte hur. Hur ska hon kunna lämna tröttheten som inte vill lämna henne, som är så brutal, som är så hänsynslös och som gäckar henne varje vaken timma. Och varje vaken timma är många just nu… Alltför många.

Hade tröttheten varit en person, så hade hon kunnat ta till andra vidtagande åtgärder… Men nu är tröttheten något som förföljer henne och som smält ihop med det som en gång bara varit hon. Hur ska hon kunna fly då? När tröttheten blivit en del av henne, en högst ovälkommen sådan, men fortfarande en del av henne!

Mitt under snyftningarna känner hon hur hon börjar ge upp. Hon har kämpat emot länge nu, hon orkar inte, hon är alltför trött på tröttheten… Det känns som att kudden tar emot henne när hon släpper, faller, när hon landar mjukt, när hon slappnar av…