P.g.a. SkrivPuff: Dåna

Det var en sådan dag. En sådan dag då tystheten dånade. Den dånade så pass att hon inte kunde tänka på något annat. Det kändes som om tystnaden överröstade allt annat. Hon kunde bara fokusera på dånet. 

Det var en sådan dag. En dag då det dånade av ensamhet, saknad och allt som inte gick att återkalla. Det dånde av nutid, dåtid och framtid: av allt som var, allt som inte var och allt som aldrig mer skulle bli…

Det var en sådan dag. En sådan dag då tystheten var det enda verkligt närvarande. Dånet av tystnaden lämnade henne inte oberörd utan snarast upprörd. Hur kunde avsaknaden av något – eller någon – kännas så pass?